Uppenbarligen upp och ned

Nu sitter jag med ett grupparbete. Uppenbarligen. Jag skulle skriva en del av analysen. Uppenbarligen. Hittills har jag mest skrivit om den delen av bakgrunden som jag ska skriva en analys utifrån. Bra sätt att göra sig populär.

Uppenbarligen.

Ni vet hur det är på arbetsintervjun. "Dina svagheter?" "Choklad och samarbete."

Inte så mycket att jag skulle ha svårt att samarbeta egentligen. Mest att jag inte vill ha text som är skriven av någon annan. Eller en analys någon annan har kommit fram till. Jag vill komma fram till att tillväxt är dåligt för fattigdom. Uppenbarligen. För det är tillväxt som utrotar den. En av min grupparbetsvänner vill nog hellre komma fram till att ekonomi och fattigdom inte hör ihop. Det är ett problem som får min tunga att göra ont.

Mest är det nog att jag vill göra arbeten själv för då kan jag inte klaga på någon annan. Då är det bara min studiediciplin det är fel på - vilken har sin grund i min uppfostran och således är mammas fel. Uppenbarligen.

I helgen skulle man svara på frågan om vad man hade för drömyrke. Jag kunde inte definiera mitt så jag sade "journalist" och svarade mig själv med att lyfta på ögonbrynen. Idag vill jag mest vara egenföretagare. Själv. Imorgon vill jag jobba med opinionsbildning. Och med demokratiinstitutioner i utvecklingsländer. Och med att ragga investerare till företag i utvecklingsländer. Och med att skriva texter som jag får formulera helt själv och utifrån perspektiv som inte är plockade ur någon kurslitteratur. Sedan vill jag faktiskt vara polis vid sidan om. Och vara den söta tanten i glasskiosken. Och ha kvar varannan lördag på Bokia.

Uppenbarligen.